Jag tänker på massa saker. Jag tänker ut allt som i en text som jag skulle kunna skriva ner. Jag vill skriva ner det. Men jag är för lat för att gå och hämta datorn eller ett papper och penna. Så jag glömmer bort det. Och varför skulle jag ens skriva ner det? Vad skulle det spela för roll, egentligen? Så jag glömmer bort allt. Och jag är rädd att bli bortglömd.
Jag kan sitta i samma stol, vid samma fönster, lyssna på samma tystnad, titta på samma motiv i en vecka utan att bry mig. Jag kan se dagarna försvinna ifrån mig. Jag kan se hur hela jävla världen går om mig.
Alla längtar till sommaren, jag längtar bort från den. Det är det sorgligaste; jag vill bara fortsätta sitta i min stol, jag vill ha min höst, jag vill ha min ensamhet, jag vill ha mina meningslösa dagar, jag vill gömma mig i det. För jag är så jävla rädd.
Jag är rädd för glömma. Tänk om jag isolerar mig så mycket att jag glömmer allt. För varje dag känns det som att något försvinner ur mitt minne. Tänk om jag glömmer allt jag har varit med om. Tänk om jag glömmer hur det är att känna. Jag är så rädd för att glömma allt.
Jag är rädd för att inte få sakna. Jag saknar min mamma. Jag saknar Anton. Och jag saknar min vän. Ibland önskar jag att jag bara fick en dag till att spendera med er. Jag tänker på er varje dag.
Jag är rädd för att inte få drömma.
Jag är rädd för att växa upp. Åldersångest. Det är 10 månader kvar tills jag fyller 20. När & hur fan hände detta? Vad ska jag göra nu? Har det verkligen gått så många år sen det, det och det hände? Jag kommer ihåg när jag och Maja sa att vi skulle stanna tiden. Jag kommer aldrig klara att skapa ett nytt liv här. Jag vill spola tillbaka tiden. Jag är inte redo.
Jag är rädd för att komma nära. Det slog mig att jag nästan inte har några vänner kvar. Jag har alltid haft många vänner. Jag vet inte vart dom tog vägen. Dom är väl där hemma någonstans, men jag träffar dom aldrig. Det gick så fort och alla växte upp. Och mina riktigt nära vänner försvann. Jag kommer nog inte klara att skaffa nya nära vänner här. För det första har jag inte lagt det jag har "där hemma" bakom mig. För det andra så vågar jag inte. För om det skulle hända denna personen något slipper jag gå igenom det igen eftersom jag aldrig kom tillräckligt nära. Skaffar jag inga nära vänner, lämnar dom mig också orörd. Det kanske är själviskt tänkt, jag vet inte. Men jag är för svag att förlora en till bästa vän.
Jag är rädd för att känna. Jag kan inte hantera jobbiga känslor. Speciellt inte under dom senaste 6 månaderna, och speciellt inte själv. Därför undviker jag dom. På ett sätt kanske det är bra. När det inte går att känna jobbiga känslor blir jag helt enkelt tvungen att må bra. Men det är svårt också. För man måste få känna det man behöver känna och det klarar inte jag. När det händer mig något kan jag inte hantera det. Dom första veckorna hamnar jag, som många gör, i nåt chock tillstånd typ. Jag är inte glad, jag är inte ledsen, jag har inte fått in det som har hänt. Det är bara svart. Det kan ta månader innan jag börjar prata lite om det. Det känns som en lång evig jävla period då jag sover dåligt och tappar aptiten. Men sen kommer jag aldrig någon vart så jag stannar där mitt i mellan nåt slags chock-tillstånd och nåt vara förtvivlad-tillstånd. "You're never going to get over it, but you'll get used to it. Just let yourself feel what you need to feel even if it hurts." Varför går det inte.
Jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Ju mer jag skriver desto mer vill jag radera. Det var så längesen jag kände sån här jävla ångest. Men nu har jag ångest över allting. Jag har redan dödsånges trots att jag har hela livet framför mig. Jag är inte redo nånstans. Jag vill känna att mitt huvud är rensat på tankar. Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är bara rädd. Jag vill ha en kram och ett "det kommer bli bra." för jag blir galen av dessa jävla tankar.
http://open.spotify.com/user/radioaktivzon/playlist/3srgQmJvcFHfjWNnFBfezD
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar