kära dagbok

Jag började skriva dagbok när jag var sju år. Jag hade en liten bok med en nalle på och ett litet lås som inte fyllde sin funktion. Där skrev jag om vad jag kände, vad jag hade gjort den dagen och andra små meningar som nu är ganska kul haha. En liten bok blev en större röd bok och jag skrev i dagboken nästan varje dag när jag gick i sexan. Jag slutade skriva i slutet av sjuan. Det är lite synd, jag hade gärna velat läsa från den tiden.
"Jag känner en slags overklighets känsla hela tiden.
Det är få stunder jag känner att jag faktiskt existerar.
Som när jag är med vänner jag tycker om, när jag är varm. Men det händer nästan aldrig, och det gör mig ledsen att jag har slutat uppskatta mina vänner, och alla runt omkring mig. Jag ser ingenting fint längre.
Jag har huvudvärk och fryser hela tiden, jag är trött.
Men oftast känner jag ingenting alls, för
I mig finns bara ett stort hål."
Det är en text därifrån, det kändes konstigt att läsa det för jag minns exakt hur det var, även om det är så annorlunda nu.
I slutet av mitt dagbokskrivande inledde jag med "för tillfället går allt bara rakt nedåt". Härlig hälsning där. Dagboken blev viktig för mig när jag mådde dåligt.
De värsta sidorna var då också från sexan, sjuan. När jag bläddrar förbi dom får jag nästan lite ångest. Jag skäms för hur jag betedde mig. Det känns inte ens längesen, men jag är så annorlunda. Och sättet jag mår på är så annorlunda. Jag har aldrig heller vart speciellt bra på att uttrycka mig men jag är ändå glad att jag har fortsuttit skriva lite ibland. Jag vet inte men jag funderar på om jag ska köpa en ny.