Dom har gått för att leva sina liv Och gud vet att jag måste leva mitt

Hela natten har jag suttit och kollat igenom alla vänners bilddagböcker, alla mina gamla bloggar, alla bilder, alla gamla, gamla bilder. Åren då man fortfarande var så liten. 2004 2005 2006 2007 2008.
Alla gamla vänner, alla jävla dagar. I flera flera år. När hela helvetet började, man var så jävla liten, trodde sig vara så stor. Helt ovetande.
Tänker på alla människor man har lärt känna på vägen, alla underbara vänner som stått så nära, alla ni som bara helt plötsligt försvann på vägen, ni som föll, ni som tog andra vägar. Man säger att man växer ifrån varandra och att det bara är så ibland. Fan för ska man göra det när det är bra som det är? Vad hände med mig, vad hände med alla andra? Det är helt bortblåst nu jag önskar att jag kunde åka tillbaka till dom åren. Jag önskar det, men ändå inte. Typ då dagarna bara gick, och det inte spelade någon roll. saknar hur allt det gamla var, vill så gärna att det ska vara som det gamla var, för det var mycket bättre, mycket lättare,
allt känns så jävla sjukt, jag är så känslofylld av nåt jag inte alls kan förklara.


En tanke till er som föll på vägen. Mamma, Ina, Anton, Jenny.
En tanke till er som försvann på vägen. Giia, Oscar, My, Hanna, Alma, Joel, Johanna, alla ni i min gamla klass, alla ni i mina gamla umgängetskretsar, alla ni andra.
Till alla gamla skratt, alla gamla tårar.


Gjorde en ny spotifylista med, en ny höstlista, en ny vintervila. Med nästan bara gammal musik. Alla de här låtarna väcker så jävla mycket minnen...
Tills kl åtta på morgonen satt jag fastklistrad här, då märkte jag att det var sol ute igen. kan försöka förklara, men det går inte att sätta ord på det, för det är mer än så. jag borde starta ett nytt kapitel

Glittret föll till sist ner på marken
Och det gjorde även jag
Molnen återgick till sin mörkaste nyans
Och mina ögon regnar.
Till sist kommer det man väntat på, och man trillar ner igen.