De senaste dagarna har jag bara legat som ett lik i min säng, endast gått upp för att gå på toa. Kan inte somna. Bara vrider och vänder mig. Tittar på klockan och märker att den är halv åtta på morgonen. Vrider och väner mig ännu mer. Tittar på klockan igen och märker att den är tio på morgonen. Somnar till slut. Vaknar tre timmar senare, fått för lite sömn. Tänkte igår att "imorgon kanske jag ska gå upp ändå, ta en dusch, borsta tänderna, gå ut, bara komma ut här ifrån lite." men när jag vaknar kan jag inte göra annat än att ligga kvar, det är som hela kroppen är helt paralyserad.
Varför ska jag gå upp ur sängen när det inte finns någon mening att gå upp? tänker jag.
Jag vet inte varför, men jag hittar ingen mening till varför jag skulle gå upp ur sängen. Så jag ligger kvar där. Bara ligger där i flera timmar. Tittar in i väggen. Jag är fånge i mitt eget hem.

Då är klockan fem igen. Jag stiger upp, helt yr av att det svinvarmt och så jävla dålig luft i mitt rum. Söker mig till köket, dricker vatten, går på toa.
Sen går jag tillbaka till sängen. Sätter på prison break som jag är helt inne i just nu, kollar en hel säsong på en dag. Hela kvällen, hela natten. Klockan blir två och jag får smått panik, borde börja försöka sova. Men det är ändå ingen idé, för jag vet att jag inte kommer somna förän efter sju på morgonen ändå. Tar en cigg i fönstret, fortsätter titta. Klockan är fyra. Vrider och vänder på mig. Kan inte, kan inte somna. Klockan går och går. Och jag vet att det kommer bli precis som alla andra jävla dagar.

Vet att jag borde gå upp. Komma ut. Men jag kan inte.
Jag missade ett av mina favoritband på göteborgs kalaset igår.
Ständigt på grund av detta, det som hindrar mig.
Jag vet hur mycket jag kommer ångra allt jag missade, eller jag vet, allt jag har missat på grund av det som har mig i ett jävla järngrepp.
Ta vara på mina sista dagar i frihet? Fan heller. Jag vill, men det går inte.
Jag kastar bort mitt liv, när jag borde leva det.
Jag är fånge i mig själv. i det som ständigt håller fast mig.