Jag minns allt som naglarna mot glas

Jag fick precis den känslan, jag satt på balkongen och tittade ut över taken, himlen är klarblå, solen sprider glädje över hela äckliga sverige. Jag lyssnade på mannen i den vita hatten och blickade tillbaka, som om hela mitt liv spelades upp på band och jag kunde spola, stoppa, återuppleva saker när jag ville. Och så log jag. Den känslan är obeskrivlig, den är konstig, men jävligt bra. Det är inte så att det har hänt något speciellt, allt går inte jättebra men, Jag är faktiskt rätt lycklig. Jag är rätt lycklig ändå.