jag svalde allt in i min kropp, det blev en oro i mitt blod ,alla känslor, alla frågor, ett ständigt inombordskrig utan nåd

i hela mitt liv har jag oroat mig för saker. saker som drog ner mig till en nivå där jag hela tiden oroade mig och inte tänkte på något annat än det. en nivå där jag alltid var olycklig. dessa saker var olika saker från år till år, men när det hade gått över och när jag hade varit fri i en vecka eller två så kom det alltid något nytt. sen fick jag en lösning. en lösning till att slippa något nytt. att bli van vid en sak. något som ingen kunde ta ifrån mig för ingen kunde hävda något om detta som kunde få mig att sluta oroa mig. nu vet jag att det är min oro som måste ta form i något, och det verkade så enkelt. men det var inte enkelt. hela ens värld rasar samman och man drunknar i ett hav man tror att man är lycklig i men som fullkomligt dödar ens inre och tillslut ens yttre, man liksom ruttnar. det börjar inifrån och sedan ser man det mer och mer utanpå. jag brydde mig inte om någon eller något. det känns så hemskt att skriva det såhär, men det är ju sant att jag inte brydde mig. gång på gång fick min familj ett hårt slag som splittarde den bit för bit, och jag bara såg på. nej, det var jag som slog. jag slog för glatta livet, om det var det som skulle krävas för att jag skulle få behålla min oro. jag sket i hur många slag och hur mycket skada som blev. bara jag fick behålla oron. den kändes så bra. JAG kände mig så bra. ingen hann stoppa mig. för jag rusade dit, vetandes om vad jag höll på med. men jag var så trött av alla dessa år av oro och förtvivlan, utan att jag visste varför just jag alltid var så orolig, att jag bara gav upp och log när jag föll ner i elden. men efter ett tag kände jag värmen och sen kom smärtan. när jag väl brann så fanns det inget som kunde släcka mig. jag var som en stor jävla brand, den går inte att släcka med vatten och man har inte tillräckligt med dukar för att kväva den. man vet helt enkelt inte vad man ska göra. ni sa alltid "spring inte". jag blev alltid arg när ni sa så. jag visste väl att jag inte skulle springa. det var ju just därför jag gjorde det. jag vet att det här som jag skriver inte verkar riktigt klokt, men när det är så tänker man inte klokt. kommer ni ihåg de där tankekartorna som ens fröken trilskades med att man skulle skriva i tvåan/trean? jag har gjort massa sådana men det är inga fina saker det står. ja, i hela mitt liv har det varit nåt som legat och skavt och det går inte att beskriva hur skönt det är när man hittar nåt som lättar på det. det har vart alkohol, droger, mycket mat, ingen mat, överdriven träning. det låter hemsk och det ÄR läskigt att man söker efter något som får en att känna ingenting bara för att överrösta den där skavande känslan. det är något att gömma sig i. på ett sätt vill jag inte tillbaka dit men på något sätt sitter det alltid, alltid, alltid kvar i bakhuvudet och jag har försökt, jag har försökt så jävla mycket att tränga bort, stöta bort alla tankar kring detta men det går inte. för det blir inte bättre. det är den där känslan av oduglighet hela tiden. det blir till oro igen. vad är det för fel, vad fan är problemet? "jag hatar mig själv." att hata vartenda centimeter av sig själv. man hatar sitt inre och det gör att man börjar hata sin kropp. jag har gett upp hoppet om att det går att bryta sig loss, jag kommer inte bli fri från dom här tankarna. de kommer inte att försvinna, jag bara lurar mig själv. det kommer ALLTID vara såhär, jag har insett det, för hundrade gången. jag orkar inte ljuga för mig själv längre, jag är så jävla trött på att lura mig själv. det är så jobbigt att vakna upp ur en fet lögn och inse; jag mår dåligt och det är sanningen. för jag fattar inte va felet är egentligen, om inte detta. detta är en chans att vara lite bättre. hur mycket jag än kämpar är jag ändå en av de sämre. misslyckad. får dåligt samvete och känner mig ännu mer oduglig. jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig. jag önskar att jag hade kunnat visa mamma. jag vet att hon aldrig har velat det här och ibland känns det som en anledning att försöka fortsätta kämpa mot detta, men sen slår en annan tanke att det är för sent att visa henne. min mamma har fått stått ut nog med min syster. jag vill inte vara ett till problem men det är jag. jag är inte heller tillräcklig för mina vänner. jag vill hjälpa och visa att jag älskar dom hela tiden. men det känns som jag bara klagar hela tiden, är egoistisk och tänker på mig själv, jag tar för mycket plats. jag är inte sån egentligen, jag älskar att hjälpa och vara snäll & jag är en omtänksam, godhjärtat människa egentligen. jag är ego ibland för min egen skull, det är mitt skal, eller det har blivit mitt skal, mitt skydd för att jag är rädd att bli sårad igen. jag orkar inte vara tjock, ful, oduglig, misslyckad, dålig, fel, patetisk, äcklig och alla andra ord som finns att beskriva hur jag känner mig. för jag vet mycket väl att jag redan är underviktig. men allt sitter så jävla mycket på insidan. det spelar ingen roll, för allt kommer där ifrån. jag vill vara en bra son, en bra vän, en bra pojkvän, en bra bror, en bra elev. men det enda jag är på insidan är den där pusselbiten som var halv och inte fick plats, passade inte in. de där flingorna man inte vill ha som blivit för mjuka av mjölken. jag stöter bort allt bra och jag stöter bort mina vänner på grund av hur jag mår. min oro, mitt missbruk, min kära ätstörning har tagit mitt liv ifrån mig. jag hatar den samtidgt som jag älskar den för den är det enda jag har, den som alltid finns kvar. ja, kära. fan vad sorgligt ändå, jag håller det så nära hjärtat. som ett litet barn. jag fortsätter att krypa tillbaka till den, gång efter gång, för jag känner mig svag och hjälplös utan den. jag tror inte folk fattar hur stark man egentligen är, som orkar leva så. på ytan gör man det men egentligen brister allt ihop. jag vill så gärna bli fri från det här men på ett sätt vågar jag inte för jag är så rädd, för att jag vet att jag inte fungerar utan det. jag är bara ett tyg och alla drar i mig, drar, river och sliter. dom fattar inte men för varje dag blir tyget bara trasigare och trasigare och snart finns det inget kvar förutom ett litet, litet tygstycke som är den. det finns inget jag kvar för jag blir sönderstyckad.

nu ska jag gosa med katten, plugga i sista stund och lyssna på det här. för ytan den måste man klara.