Jag ligger i min säng, en säng som luktar ångest.
Där ligger jag, och efter 3 dagar tuggande på bananer har jag ont i magen.
Jag har deppat över livet, deppat över mig själv, deppat över min bok som nu är slut.
Jag har raderat alla band som tyder på hjälp, jag har slagit undan händer som tröstar.
För jag vill vara här, vill ligga här bland mina spyor av självömkan, det är nog som du säger ”du begär för mycket av livet”. Jag är kanske bara en bitter jävel som begär för mycket.
Men jag vet att jag inte ligger här för att dö, jag ligger inte och väntar på något som tar död på mig. Svält? Att hyllan faller ner i mitt huvud? Förblöder? Eller att helt enkelt allt liv försvinner i mig och jag somnar in, nej, jag väntar inte på det.
Anledningen att jag ligger där i min säng är väntan, kalla mig lat eller feg.
Jag väntar på att livet ska komma tillbaka, för trots allt så är jag törstig och det kurrar i magen, det kliar i mina sår.
Så är det ibland, det är priset man får betala för frid i själen, för tystnad i huvudet.
Det är inget som känns i mig längre. Det surrar inte i huvudet, och det skaver inte i själen. Jag kan stirra på min tapet i timmar utan att ens reflektera över det, för jag bryr mig inte längre.
Deprimerad, eller jag vill nog inte kalla det deprimerad. Skulle vara mer rätt med låg, jag är låg. För varken jag lever i mitt sovande-vakenstadie eller mitt highspeedtrain-stadie så kan jag vara deprimerad eller glad. Även när jag lever snabbt kan jag känna ångesten under min hud och även när kroppen känns tung kan jag skratta och le. Så skulle hellre kalla det låg och snabb. Det är så jag lever mitt liv, jag har inget normalläge, vet inte hur man lever ett ”normalt” liv, pendlar bara ständigt mellan de andra stadierna. Först lever jag som på speed, stadiet jag definitiv gillar bäst. Där går allt snabbt och många gånger hinner jag inte uppfatta världen, hinner inte se vilket håll jag är på väg åt eller vad jag gör. Jag gillar det bäst, slippa all kontroll för jag gillar inte att tänka, tankarna gör mig levande och jag vill vara något annat, inte död men något annat, vet inte vad. I det snabba livet gör jag egentligen allt jag tycker om att göra, och ett X-antal gånger ser jag allt dagen efter med sömniga bakisögon. Jag har alltid trott att det är då jag lever i det snabba livet, och det gör jag men det är destruktivt. Jag pressar ur varenda droppe energi ur mig, jag pressar mig tills jag ligger på marken och har svårt att andas. Jag tömmer min själv på liv, tills jag blir ett stycke tyg, jag hamnar i det låga stadiet.
Så pendlar jag, fram och tillbaka, pressar och pressar för att kura ihop mig i sängen tills andningen blir normal igen och jag kan leva snabbt.

Det snabba livet får mig att rysa, för jag älskar det. Får gåshud när jag tänker på allt galet man kan göra och dom där galna ögonen som jag tror bara syns i spegeln. Lysande, jag söker mig ivrigt och hungrigt efter något. I snabb-livet kan jag göra allt, jag vågar allt, ingenting är längre för pinsamt, eller för farligt eller för läskigt. I det snabba livet är jag odödlig.

-”Theo när du är full tror du verkligen att du är odödlig”
-”Ja, jag är odödlig ju, jag är superman”
-”Nej Theo, det är du inte.”

När jag gjort slut på min energi och tömt mig själv, eller det värsta, om någon sätter stopp för mitt snabba liv, drar ner mig på jorden, puttar ner mig till marken. Då borde man ju accelerera i normalläge men eftersom jag tagit slut faller jag ner i ett lågt, långsamt stadie. Egentligen lever jag kanske mer då även om det inte syns. Med tanke på att jag mest lunkar omkring i mjukisbyxor hemma och med en kropp jag knappt minns när den blev tvättat senast. Jag har tappat lusten till att göra saker och fylls jag med idéer och en vilja att ta mig ut, stryks den snabbt undan av någon tungt, ångest som sköljer över mig så att jag håller min låga profil. Men jag är levande, för jag tänker, alldeles för mycket och alldeles för långt. Tankarna blir seriösare och seriösare ju längre den låga perioden varar, men blir sällan till handlingar. Jag vill komma fram men orken finns aldrig där. Allt är bara svart, tomt, tyst och tråkigt. Som en november morgon fast inuti kroppen, som gör en kall.

Mer och mer har jag påverkats av fysiska påföljder av mitt liv, tidigare har jag bara varit död på insidan men nu har kroppen börjat ta stryk. Först är jag hungrig hela tiden för att efter en tid helt tappa matlusten och sluta äta. Jag har börjat få feberfrossa, fryser och svettas om vartannat. Jag mår illa ständigt och min sömn har påverkats: är ständigt trött, jag går omkring som en zombie. Och trots att jag försöker sova är jag aldrig utvilad. Somnar överallt, bussar, hemma, tåg, skolan. Höll på att somna stående en dag. Jag känner mig slut i kroppen, är jag det? Är detta min undergång, har helvetet bara börjat eller är det tecken på att jag går mot bättre tider? Jag vet inte men är alldeles för låg för att bry mig, vill bara sova bort dagen, och imorgon och dagen efter. Jag väntar bara på någon dag nån gång då jag vaknar upp och allt flyger förbi mig i ultrafart, vill bara leva snabbt. Vill bara att livet ska rusa fram. Jag vill inte se och inte höra. Vill vara full och leva snabbt. Vill bara vara, bara vara.





Minns kvällen. Tisdag kväll. Det var dom dagarna då sommaren blir till höst, då en sval kväll blir till en kylig och man helt plötsligt får sätta på sig halsduk och den stickade tröjan för att inte frysa.

Trots att en del öl var inblandad minns jag orden så väl, rösten och den där rösten som hade det så svårt att vara ärlig utan att låta skyldig. Jag minns hur jag först inte vågade ens smaka på orden men hur dom sedan blev till ett leende på mina läppar. ”Det kommer gå bra för honom, det kommer gå bra för theo”. Din mamma har nog satt ett spår i mitt liv, hon kommer stå med i mina tackord. En kvinna jag vet gått igenom så mycket, som kämpat för hennes eget liv men även älskar sina döttrar så och vill dom väl. Hon har satt ribban för mitt liv och jag vet att jag måste kämpa. Till smaken av cigaretter och alkohol och med ljudet av en låt som spelades på radio mycket den tiden blev denna kvällen minnesvärd. Med ord av vänner som betytt så mycket blev kvällen en viktig punkt.

Jag vet att jag förändrats en del, ser saker på ett annat sätt och faktiskt mognat. På 19 år har jag hunnit så mycket men ändå så lite. Dom där ögonen jag hade den kvällen jag skäms över dem men ändå älskar jag dem. Dom där ögonen som känns som tefat, runda och kalla. Dom virrar omkring och vet inte vart dom ska ta vägen. Dom ögonen som ser dimmigt. Dom ögonen som bara tittar men inte kan se. Vad vore jag utan dessa ögon.
Men ack vad jag älskar dessa ögon, dom som inte ser misären jag faktiskt lever i. Ögon som vägrar att se problem, ledsna blickar men som samtidigt kan dölja ett hav av känslor. Dessa ögon kan dölja allt, minnen, skärsår, alkoholproblem, suget efter ett rus och den där känslan av att vara en myra i ett hav, att vara helt ensam i en oändlig värld. Jag är kluven, jag älskar och jag hatar. Jag gråter och jag skrattar. Jag förändrar mig och trillar tillbaka. Jag njuter och jag skäms. Men framförallt, jag lever medan jag dör.

Den där kvällen minns jag, allt handlar inte om den och jag vet att jag kommer sumpa känslan jag hade. Jag vet att mina problem kommer att komma ikapp mig för jag tar inte tag i dem, jag är och förblir kaos.

”theo jag har svårt att säga detta men jag förstår dig, du är kaos men du håller kaoset uppe. Vet att det låter konstigt men du vet hur du håller kaoset i scahk, du kan klara av verkligheten, vardagen på ett helt annat sätt”.

Och mitt i allt kaos finns styrkan, som jag vet att jag äger och som är så stark. Och trots allt detta slutar dagen sorg, ärren jag skäms över. Svår känsla att förklara för efter en dag som denna borde jag sova och njuta av en antagligen bra sömn, för en gång skull. Men jag tävlar mot mig själv, jag testar hur långt ner jag kan sjunka, vart är botten som jag söker efter? Vart är botten jag väntar på att nå, bara för att våga och veta att nu ska jag ta mig upp.

På mitt hjärta växer det aska, mitt hjärta är för svart för att leva.