Utkast 11/03-10

"Det gör så jävla ont i mig att vi hamnade här.
Och det gör så jävla ont att du ens kan tro att vår vänskap inte betydde någonting för mig. Jag tänker på dig nästan varje dag.
Jag har rensat och kollat igenom alla våra texter till varandra, kort, brev, sms, bilder, konversationer, allt som var oss och det som hör till. Vet inte hur många gånger jag läste saker som "lämna mig aldrig, jag ska aldrig lämna dig, jag dör om du lämnar mig, vi ska aldrig lämna varandra, vad som än händer löser vi det." Och ändå är vi här.
Jag har lagt allt i en låda iallafall, har funderat ett antal gånger på att bara bränna upp skiten. Men jag kan inte. Jag vet att du har gjort det. Men det betyder för jävla mycket för mig, det kommer alltid betyda mycket för mig. Du har format mig till den jag är idag.
Det jag sa sist vi pratade, var för jävligt, och det kanske är ännu mer för jävligt av mig att säga att jag ångrar det. Så jag ska inte det, men det var dumt. Och jag var förbannad, förbannad över mig själv, över att jag hade förlorat dig, över att du är så jävla förändrad. Att jag knappt vet vem du är längre, jag känner inte igen dig. Vad hände med den personen jag kände då?
Jag skriver inte för att be dig om förlåtelse, för att be dig komma tillbaka eller få nåt medlidande eller nåt. Jag vet inte ens hur du känner, du kanske har kommit över allt det här för länge sedan, du kanske aldrig tänker tillbaka. Det spelar ingen roll egentligen heller, jag vill ju bara säga att jag tänker på dig, du vet att jag gör det, du vet hur mycket vår vänskap betydde för mig, jag vet att du vet det innerst inne, om jag fortfarande känner dig en aning."