Nån måste skriva om mitt slut, du läser mig som en öppen bok,

känns som dagar går förbi, medan jag väntar på mitt sagoslut

Jag har försökt, men jag får inte tag i dig på något sätt och jag antar att det är så du vill ha det. Jag har försökt att skapa någon slags kontakt med dig men du släpper inte in mig längre. Det är okej, jag förstår. Jag är jätte rädd för att släppa taget och jag kommer nog aldrig släppa helt. Jag blir helt mållös, jag vet inte vad jag ska säga. Jag kommer aldrig bli redo för ett "hejdå".
Du är den där andra delen av mig. Du är den enda personen jag verkligen blottat hela min själ för, som vet precis allt om mig. Och du är den finaste personen jag någonsin haft i mitt liv, rakt igenom. På alla sätt.

Mer får jag inte fram. Men det känns som det är dags nu.