Much changes in a year, huh?

jag tänker på dig nästan varje dag
och jag saknar dig väldigt ofta, jag saknar dig så himla mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. jag har blivit ganska bra på att hantera mina tankar och känslor men jag vet inte hur jag ska hantera det här. jag fäller inga tårar för någon, någonsin. men du kan få mig att gråta som ett litet barn. jag borde inte sitta och läsa igenom gamla saker men jag kan inte låta bli. för det är så fint att det gör ont i mig. jag vet mycket väl att jag får skylla mig själv och ibland får det mig att bara vilja hoppa utför en klippa. hur kunde jag vara ett sånt jävla idiothelvete. för jag vill ju dig allt bra i världen, jag vill att du är lycklig och mår bra. och jag tror du är det nu, så på så sätt är jag väldigt glad för dig. men det gör lite ont att jag aldrig fick vara med på riktigt och se det och dela det med dig. för du är verkligen den person som har betytt mest av allt i hela världen. och detta säger jag inte i all hast utan du kommer alltid ha den platsen. jag får ett jävla nervsammanbrott när jag inte kan kontakta dig och prata med dig. jag vill bara känna att du finns där för en liten, liten stund igen. jag kanske borde ha släppt det här för längesen, jag vet inte, men det går inte. för när jag förlorade dig blev det helt dött, det var något som slocknade i mig.
ibland går jag och undrar om du saknar eller tänker på mig, om du har på dig armbandet med pusselbiten varje dag precis som jag, om jag betyder något för dig längre. ibland hatar jag dessa sommarnätter för dina sms finns inte i min mobil när jag sitter ute i regnet. jag vet att det aldrig någonsin kommer bli som det var. och jag vet inte vad som gör mest ont, det eller saknaden. hur som helst så hjälper inget längre och de här sammanbrotten kommer oftare med tiden. jag ser redan nu att jag knappt kommer klara hösten. jag kommer säkert bli lycklig någon gång i framtiden och jag kommer säkert hitta någon jag älskar väldigt mycket, jag kommer säkert hitta fler bra vänner och jag vet att jag har riktigt fina kompisar. men jag kommer alltid, alltid tänka att jag vet att jag aldrig i hela mitt liv kommer hitta någon som du.
och ibland när det blir såhär så orkar jag inte. jag vet inte vad jag ska göra. jag vill bara att du säger att det ordnar sig och något sånt som bara du kan. men det händer inte.och jag får inte ut något av det här, jag kanske inte ens borde publicera det här. men jag måste bara skriva något för jag har suttit och gråtit konstant hela natten. nu skulle jag egentligen varit på arvika men pga. att min fader ringde samt skickade ett par sista minuten biljetter igår till min farmor som ska opereras i övermorgon åker jag till usa istället. ska åka mot flygplatsen om två timmar. lite synd men känner att jag får prioritera det just nu. jag vet inte heller om jag åker tillbaka till göteborg innan sommarens slut. vi får se. jag vet inte. jag vet ingenting. jag har legat här så länge och stirrat i taket att jag kan varenda spricka i färgen nu men jag kan inte komma på en enda sak jag hellre skulle göra än ligga här.
jag vill radera allt i den här bloggen.
jag har så mycket ord att skriva, så mycket jag vill säga, men inget kommer fram på riktigt, för jag har insett att det ändå inte kommer fungera
och alla visste redan innan att det inte gick.