Men nånting kommer alltid i mellan

Jag och min bästa vän har precis haft världens största bråk någonsin. Om jag ska vara ärlig tror jag aldrig vi kommer bli vänner igen. Inte för att jag vill det heller men det känns lite tråkigt att förlora alla sina bästa vänner. Varje gång det händer får det mig bara att inse ännu mer att det inte är någon idé att skaffa personer man verkligen litar på, verkligen älskar och berättar allt för. För i slutändan blir det fel, i slutändan försvinner alla ändå. Då blir man ledsen igen. Och framför allt besviken, förvånad hur denne kunde göra något sånt/bete sig så. Ja, konstigt nog blir jag lika förvånad varje gång det händer. Det är nästan komiskt hur jag lyckas med det här om och om igen. Jag så är trött på att det alltid slutar såhär, jag vill inte gråta mig till sömns igen. Allt i mitt liv går åt helvete nu igen. Jag undrar om det någonsin kommer någonting bra för att för en gångs skull stanna. Det jobbigaste som finns är nog att förlora någon man älskar utan att kunna göra något åt det, när det helt enkelt är för trasigt för att kunna lagas.


Regn faller på mig och det spelar ingen roll vart jag gömmer mig
För på något sätt hittar det alltid tillbaks till mig
Och jag kan inte, kan inte, kan inte glömma mig.