in the class A team

Det var längesen jag skrev här. Den här bloggen vet inte mycket om mig längre alltså. Det är lite synd på ett sätt för det kan vara rätt kul att läsa ibland. Nu för tiden håller jag allt för mig själv istället! woho. När jag tittar tillbaka och läser inser jag verkligen hur allt bara blir värre med åren, det är sorgligt men sant. Problemen man hade då är ingenting jämfört med senare år. Det sägs att det blir bättre med åren men jag skulle inte tro det alltså. Visst, man mognar mer i sig själv och livet blir på ett annat sätt, men ångesten blir fan bara starkare och värre, och problemen blir allvarligare för varje år som flyger förbi. Fast kanske är det för man inte kommer ihåg exakt hur man kände just då, och jag ska inte säga att mina problem eller det jag mådde dåligt över då bara var skitsaker, men jämförelsevis, så är det jävligt mycket sämre nu. Bättre och sämre på något konstigt sätt. Mitt liv har vart så jävla cp, under mina 22 år på denna jord har jag nog vart med om mer än de flesta. Saker jag inte ens skulle önska min värsta fiende. (Inte för jag har nån, men för att använda de uttrycket) Mycket människor har kommit och gått, har haft många olika konstiga destruktiva perioder, den största delen av mitt liv har varit väldigt mörk och tung tyvärr. Jag har haft olyckan att förlora många närastående, vilket är det absolut jobbigaste en människa kan gå igenom kan jag säga. Min största rädsla har alltid varit att dom jag älskar ska försvinna före mig. När någon man älskar mest av allt dör är det som att allt raserar och du är tvungen att bygga upp allt på nytt igen, du måste hitta dig själv på nytt, vänja dig vid ett helt annat liv. Det är fan en helvetes jävla pissig väg att gå, det försvinner en del av dig själv och du kommer aldrig riktigt bli hel igen. Det värsta är när man inser att man ganska säkert kommer få genomleva det igen. Efter att min mamma dog gick jag och tänkte på det hela tiden, och jag blev fan så försäkrad om att det var sant. Min första riktiga kärlek, min bästa vän, en rad andra vänner på vägen och nu min älskade lillasyster. Jag hatar att det har hänt. Jag hatar jag hatar jag hatar. Och jag hatar att jag kommer behöva gå igenom det igen. Detta har gjort mig så osäker på om jag faktiskt vill fortsätta leva, jag kommer inte klara av att se mina mor och farföräldrar gå bort så småningom, min pappa, och resten av min familj, om jag nu lever så länge.  Jag har inte ens klarat det här. Om man nu kan ”klara” något sånt, för det gör man ju inte, man bara lever vidare på nåt sätt ändå. Många säger ”jag skulle aldrig klara leva vidare om nån i min familj gick bort”, och frågar hur man orkar fortsätta. Men jävla pajjas, Jag vet inte. Det gör man inte, jag har fan dött på insidan en miljon gånger. Jag krigar med detta varje dag och jag kommer göra det varje dag i resten av mitt liv. Vissa dagar vill man leva, och vissa inte. Vissa dagar väger saknaden tyngst. Jag saknar de jag förlorat så mycket att jag ganska ofta överväger att själv avsluta detta liv. Det är sjukt vad saknad kan göra med en, det får själen att vrida sig ut och in av smärta och sorg. Det enda man vill är att känna deras närvaro igen. Man vill ju tro att man träffas igen, och då överväger man. För mig är saknad den starkaste känslan. Det är konstigt att när jag skriver om det här kan jag vara ganska känslokall, utan att det kommer en endaste tår, men det är för jag skriver och förklarar. Vad jag känner däremot är en annan femma. Jag har liksom lärt mig att stänga av. På ont och gott. Jag har alltid förträngt saker för att jag inte kan hantera mina känslor. Tänker jag inte på det, finns det inte. Under tiden jag bodde hos min moster, en gång då vi hade tjaffsat om att jag aldrig berättar hur allt egentligen ligger till och jag sa att jag orkar bara inte, sa hon ”det kanske är bättre att känna det jobbiga nu, än att inte kunna känna nåt alls resten av livet.” Nu har jag börjat förstå att hon hade rätt, och jag ångrar att jag har tänkt på det sättet typ halva mitt liv.  Jag har förträngt allt under en så lång tid att det är försent att ta itu med det nu. Men allt har börjat komma ikapp mig och det har fått mig att inte vilja leva mer. Det senaste halvåret har varit katastrof. Jag trodde att den värsta stormen äntligen var över, men jag hade så jävla fel. Man undrar ju när fan det ska sluta? Hela mitt liv följs av tragiska händelser, olycka och mörker. Det är också en anledning varför jag tvekar på om jag vill fortsätta leva, jag har liksom börjat tveka på att jag har lika mycket rätt att leva som någon annan, om det är meningen att jag ska få ett bra, lyckligt liv.  Alla kan kanske inte det. En del av mig är också mycket medveten om att det är mitt val, men så fort det börjar gå bättre händer det något väldigt dåligt. Det finns två mig, som en ängel och en djävul. En del av mig är stark, vet att han har viljan att kämpa vidare och klara vad som helst, han vill må bra, han vill göra gott för världen, han bryr sig om sitt välmående och väldigt mycket om andra, han tror på tankens kraft och vet att man har ett val i livet, fortsätta leva och må bra eller stupa i backen. Han vill leva. Den andra försöker putta den ene över kanten. Han är destruktiv, arg och paranoid. Han vill leva det snabba livet, ta droger, bryr sig inte. Han bråkar med sig själv i mitt huvud och får mig ur balans. Jag vet inte vem jag vill vara längre, vem jag är, eller om båda är jag. Det kanske bara är jag. Ey fyfan vad schizo jag låter haha. De senaste månaderna vet jag inte vad som är rätt eller fel eller verkligt och inte helt ärligt. Jag har gått in i en psykos där jag är bitter och paranoid, jag nojjar mig som fan över allting och tror att jag ska dö hela tiden. Jag har inte vart mig själv på senaste alls. Jag vet inte längre om jag inbillar mig eller om jag nojjar och övertänker, för jag vet att jag är rätt bra på det och har lite lätt hypokondri hehh. Och jag veeeet att det inte är onormalt att tänka mycket och blabla och att man alltid tror att man är ensammast i världen om att tänka det man gör men egentligen tänker alla så. Jag kan typ räkna på en hand hur många gånger jag känt riktig lycka under ett halvår. Jag antar att det har o göra med det jag skrev tidigare, att allt raseras och man blir tvungen att återskapa sig själv och hela sitt liv. Jag har fått göra det så många gånger och jag har aldrig hunnit bli ”klar”, om man nu kan bli det. Förut har jag åtminstonde velat försöka, men jag är inte längre så säker på om att jag vill hitta den nya mig. Jag bara fortsätter leva mitt vanliga liv, för det är allt jag ville. Men jag vet att jag inte kan fortsätta göra det eftersom allt har ändrats, hur mycket jag än försökt, jag kan inte längre uppskatta det jag tyckte om förut, det jag tyckte var kul är inte kul längre, och hur mycket jag än älskar mina vänner och vill ha dom i mitt liv så har jag svårt att uppskatta det, det är bara så, det kan aldrig gå tillbaka till hur det var. Det enda jag tycker är kul är att vara full och ta droger. Jag har supit varje dag i 3 veckor med 2 dagars uppehåll nu, helt seriöst. Jag vet att jag måste göra något, jag kan inte fortsätta leva som jag gör, jag måste förändra allting, jag måste starta ett nytt liv typ. Och jag har så jäääävla svårt för det. Lämna det gamla.. jag vet inte var jag ska börja. Så det fortsätter. Livet går alltid bara vidare. Spiralen går runt. Allt detta har även att göra med en person som har fakkat mig så jävla mycket, den spiralen tar heller aldrig slut. Under snart två år har vi flängt fram och tillbaka, har aldrig i mitt liv haft en så konstig relation till någon, vet inte hur jag ska förklara det, men det har liksom etrat sig fast på minnet som en jävla parasit som vägrar försvinna. Jag måste göra nåt innan sommarn är slut, annars åker mitt liv i backen.