Vi är förlorare vi två, sen vi var 17 år

Det är första september, en sommarkväll skulle jag mer kalla det men man känner att det är höst i luften. Sitter på mitt favoritställe. En bänk på ett berg i svaleboskogen. De sista solstrålarna lyser alltid här. Man ser över hela majorna, älvsborgsbron, kyrkogården. Påvägen när man går hit går man igenom kungsladegård. Mitt barndomsområde. Tittar på alla husen, minns allt dom har hänt där. Vårt gamla hus. Så mycket minnen av det där området, så mycket minnen av den här platsen. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit här. Hur många gånger jag gått hit under hela min uppväxt för att allt vart för tungt, eller bara för att ta en promenad. Och jag vet att jag inte är ensam om den här platsen, för det ligger alltid massa tomma ciggpaket och fimpar, massa skräp och skrifter med spritpenna över bergen och bänkarna. Men den här platsen är speciell. Den här bänken vet allt om mig, den bänken har upplevt alla min sidor, sett mig från alla olika vinklar. Den här bänken har jag delat allt med, alla mina tusen tankar och känslor. Den här platsen betyder mycket.
Det var längesen jag var här, senast i vintras. Nu är allt så fint och grönt och gräset växer högt. Som hösten 2009. Då gick jag hit ofta. Eller hela det året gick jag hit ofta. I perioder varje dag.
När jag suttit här ett tag och är redo brukar jag gå ner till mammas grav, kyrkogården ligger ju precis nedanför berget. Min älskade mamma. Du fick aldrig chansen. Men jag tror att du kan se därifrån vart du än är någon dag. Det är skönt att vara här igen, bara ta några cigg, lyssna på musik och rensa tankarna. När jag är här ser jag min utveckling, bearbetar allting. Jag tänker på när jag satt här för ett, två, tre årsen. Hur annorlunda allting var då. Men dom tunga åren är nog dom mest givande. Jag lyssnar på vi två sjutton år, för det var det jag var. 17 år, så jävla liten och rädd och ovetande. Och här är jag. Jag är jag. För jag har vart jag, jag har vart mig själv, jag gjort det jag vill, jag har velat göra mina handlingar. Jag har velat göra mina misstag. Mina misstag är jag. Mina fel är jag. Men det har gjort mig till mig. jag är huvudpersonen i mitt liv.

Jag har inte alltid mått bra, och jag kan inte säga att jag alltid gör det nu heller. Ska inte säga att jag är helt nöjd, att allt är perfekt i mitt liv just nu för det är det inte. Det finns fortfarande saker som inte är rätt, saker som fattas. Men jag vill leva. Jag är lycklig att jag lever. Jag ser en framtid. Jag vill ha barn nån gång. Jag vet inte allt men jag vet vilken riktning jag går åt, jag ser för jag har inte vinter och snöström i mig länge. Och jag är så jävla stark. De vet jag..