Jag tänkte på det här med.......

Det krävs så otroligt mycket för att få en absolut bästa vän, eller vad man nu ska kalla det eftersom jag tycker man kan ha många "bästa vänner", mer en typ själsfrände kanske.
Det ska vara rätt tid, det ska finnas likheter och olikheter som passar ihop, det krävs minnen, det krävs också en del bråk, tjaffs och svek, alltså ärligt talat alla jag har kommit närmast har jag haft de fetaste bråken med och de är också dom som kan göra mig mest ledsen. Eller ah det kanske är ganska självklart att dom som betyder mest rör mig mest. Iallafall, det måste finnas en jävla massa tid med osvosvosov. Alltså ALLT måste stämma precis, fast man kanske inte tänker på det. Ibland undrar jag om en barndomsvän är en såkallad bästa vän liksom bara för att, för att det blev så, har alltid varit så och "ska" alltid vara så? Hmmmm. Och kan man byta själsfrände? För ibland kanske man tror fel om någon, eller så blir det bara fel, då har ju inte precis allt stämt. Var denna personen verkligen din själsfrände då? Eh, nä, eller? För jag har väl några väldigt få gånger känt att jag verkligen hittat min andra halva. Det har både vart på kärlekssättet och bara vän, typ. Eller blir det på kärlekssättet automatiskt då? Kanske, jag vet inte. Så har det nog vart för mig, eller att det iallafall har vart kärlek inblandat, fast till slut har det inte funkat ändå, förstörs hela den här själsfrände grejen då?
Sen har jag haft många bästa vänner, men inte riktigt de här själsfrände bajset. Som Anton, han stog mig närmast, har alltid gjort också, genom hela mitt liv än så länge. Men det blev aldrig riiiktigt samma sak, antaglien för att jag inte var kär i honom haha. DÄRFÖR UNDRAR JAG JU. Massa saker. Vissa kommer man ju aldrig riktigt nära hur mycket man än försöker och vill. Därför måste ju allt vara rätt och det måste typ verkligen vara menat att det ska vara så eller nåt. MEN ASSÅ AJA, vad jag ville komma fram till egentligen var nog att jag är så himla otroligt glad att jag liksom har hittat min typ själsfrände. När jag tänker efter kommer jag på att jag faktiskt har det, någon jag delar allt med. Fast vi är vänner, och det funkar primaballerina. Jag vill att det alltid ska vara så. Hon är mig, liksom min andra halva. Det är Maja såklart.

Tjarå