Jag hatade känslan av att hon iakttog mig hela tiden. Framför allt hur hon gjorde det. "Ska du verkligen ha på dig det där, ska du verkligen gå ut sådär?" På ett kränkande sätt. Jag hatade hur hon tittade så det inte fanns några sår, ärr eller små skråmor på utsidan, för det på insidan kunde hon aldrig greppa tag i ändå. Ingen kunde. Hur noga hon kollade när jag åt och hur hon lyssnade efteråt. Hur hon tittade "i smyg", som om jag inte fattade att hon la märke vartenda jävla liten rörelse jag gjorde. Allt utom det på insidan. Jag var så bra på att bara skjuta allt åt sidan, dölja allt, skratta bort det.