Jag vet inte

Vad gör jag med mitt liv? Slösar jag bort det eller lever jag det fullt ut? Mittimellan?
Jag vet inte. Vissa dagar känns det som att jag lever fullt ut. Jag lever, jag andas, jag skrattar. Men vissa dagar är raka motsatsen. Dagar då jag inte lever, då jag inte andas, då jag skrattar men låter sorgen ta över lika snabbt.
Jag har för många såna dagar i mitt liv. Iallafall har jag haft det den senaste tiden. När jag tror att jag börjat andas igen så tappar jag andan, och lyssnar inte på vad jag själv säger. Jag har två människor inom mig, och den ena jag är egentligen en ganska bra person, den andra är bara riktigt jävla dum i huvudet. Jag trodde att jag hade kommit överens med mig själv nu, jag är trött på att bråka med mig själv. Men nej, jag får tampas med mig själv ett tag till. Till vad, egentligen? Det känns som att jag väntar på någonting. Någonting jag inte ens vet.
För ett årsen kunde jag aldrig, aldrig tro att något sånt här skulle hända. Jag säger bara hela tiden "jag vet inte vad jag ska göra...det löser sig, jag låter tiden göra sitt jobb". Så skrattar jag bort det. Ett skämt. En historia. Ingenting.
Tiden läker inga sår. Det blir bättre, men ärren sitter kvar och de försvinner aldrig. Det går inte att lura i sig själv någonting annat, inte ens jag kan det och jag är ganska duktig på att lura mig själv.
Det där med att låta "tiden göra sitt jobb" kan vara bra, kan vara dåligt. För tänk så väntar jag bara, väntar och väntar men ingenting händer.
"Kan du inte sluta vara orolig? Du verkar ju vara det hela tiden". Jag vet inte om det är så jag är född eller om det är så jag har blivit. Kanske både och.
Det är svårt att andas när det är någonting som river i en hela tiden. Ni säger att ni förstår, men det är det ni inte gör. Ni kan ägna sekunder som bildar minuter, timmar, månader och år åt att försöka förstå. Men ni kommer aldrig att göra det. Det är svårt att vara stark när mina pusselbitar är borta. När man precis lagt färdigt pusslet men bitarna försvinner. De ersätts, försvinner. Det gör så jävla ont. För att kunna vara lycklig så behöver jag mitt pussel, och det som gör ont är att jag aldrig kommer kunna lägga ett helt livspussel. För vissa bitar saknas, de har försvunnit, de kanske aldrig ens har existerat.
Folk har en bild av hur ett bra liv ser ut, men det stämmer ju aldrig in på verkligheten. Alla lever olika liv och det är så det är, det är så det ska vara.
Jag antar att när jag beskriver mitt liv, utan att ta med de försvunna pusselbitarna, så får folk en bild av att jag mår ganska bra. Det hade jag väl säkert gjort, men jag vet inte vad det är för fel på mig. Det finns kanske en anledning till att jag oroar mig. Jag håller undan saker för mig själv, och när jag har börjat ljuga för mig själv så har det gått alldeles för långt. Jag kan aldrig lita på mig själv. Nu finns det bara någon jag kan lita på. Men det finns ingen garanti att dom finns där för evigt, och att de inte skulle svika mig.

Haha, jag vet inte längre vad jag ska göra så att det nästan blir komiskt. Det finns ingen jävla lösning på det här problemet. "Vad är problemet Theo?". Vad ska jag svara? Jag vet ju knappt. Jag vet inte om en pappa skulle ha fyllt upp mitt tomrum. Eller mamma. Nej, de hade det inte. Men hur jävla smart är det att ligga med någon på fyllan som man inte ens vet namnet på och bli gravid. Och hur jävla smart är det att bara dra utan att höra av sig på 17 år så fort man får reda på det. Jag vet nog precis vad det tomma behövs fyllas upp med. Men det går inte.
Jag vet inte längre vad jag håller på med eller vad som ska hända om jag fortsätter gå den här vägen. Det går alldeles för fort och jag vet inte längre hur jag vill ha det. Ibland känner jag mig nöjd över att ha såpass mycket att göra att jag inte hinner tänka på hur jag mår. För jag mår jävligt dåligt och det är sanningen.
Ibland stannar jag upp och ser mig omkring. Hur fan hamnade jag här? Jag vet inte vad jag behöver längre. Jag hade äntligen börjat orka sköta skolan igen och fått en någorlunda ordning på mitt liv Sen vaknar jag upp ur den jävla lögnen och inser att jag mår inte bra. Det är kramar, det är ord, ord utan någon betydelse egentligen, men jag faller för dom för stunden. Ord är så jävla mycket mer när det finns ett budskap. När det är någon som förstår mig som uttalar sig. Annars är det bara bokstäver. Ingenting.

Jag tänker för mycket på den jag har varit och den jag har blivit.
Vilken var den lyckligaste tiden i mitt liv och varför var den så jävla bra?
Kanske i stort sätt hela 2005. För att jag kände mig älskad.
Kanske hösten 2008. För att jag kände mig älskad.
Men alla känslor var lögner och det gör ont att upptäcka det när man har trott så djupt på det.
Jag vet inte längre.
Hejdå